Anjas bröllopsblogg

Här kommer en beskrivning av vår bröllopsdag i stora drag. Det är ju omöjligt att beskriva allt men jag ska försöka :-)

Jag vaknade 05.50 efter att ha lyckats sova ungefär en timme. Det var en orolig natt för mig minst sagt. Tyvärr mådde jag apa när jag vaknade, illamående av för lite sömn, helt skakig i kroppen och kände mig nästan bakfull.

Detta gick dock över...

Jag tog en skön och välbehövlig dusch, men ej håret, detta hade jag ju tvättat kl.01 och fick ej tvätta det på morgonen. Stränga order från frisören.

Rusade runt och packade ihop allt jag skulle ha med mig. Det var helt tyst i huset, Daniel sov och barnen var inte hemma, de hade ju sovit borta. Satte mig vid datorn. Gjorde ett eller två inlägg på bröllopstorget och ett inlägg här i bloggen. Sedan tog jag alla grejor och gick ut till parkeringen där min kompis Jenny skulle hämta mig och köra mig + brudklänning till salongen där jag skulle bli iordninggjord.

När jag kom till salongen så väntade redan Frida (frisörskan på mig), hon hade ställt fram jordgubbar och mousserande vin låg på kylning. Såååå NICE. Men jag väntade med detta och fick istället en stor latte av henne. Piggnade till betydligt och sedan satte hon igång med håret. Fascinerande att se hur en uppsättning växer fram. Helhäftigt!

Klockan var nu nio ungefär och vi hade verkligen skitroligt under tiden hon fixade håret. Superhärlig, rolig tjej. Allt kändes toppen. Lite innan kl.11 avbröt vi och jag gick iväg till stället där jag skulle sminka mig. Ca 50 meter bort. Vi hade inte satt i slöjan eller så, för att det skulle bli så enkelt som möjligt för mig.

Sminkningen gjordes av en superduktig, ung, söt tjej som heter Hanna på Makeupstore. Åh så nöjd jag var! Det blev superfint. Är lite orolig att det inte ska ha framgått på fotografens foton hur FIN makeupen var, för på "våra" foton tycker jag inte att det syns så bra. Men vi får väl se.

När jag var klar på MUS, och hade köpt både läppglans och blottingpapers (såna där som suger upp fett från huden) så gick jag tillbaka till salongen. Nu var både Jenny och min syster Ija där oxå. Min syster hade fått håret fixat, hon var så fin, och Jenny höll på att bli sminkad. Båda var superfina!

Nu gjorde vi sista fixet på mitt hår, satte i slöjan, gjorde håret sååååååå glansigt och vackert och sedan hjälpte Jenny mig på med korsett, klänning, strumpeband o stayups etc. Vi fick klänningen att sitta jättebra denna gången så all oro jag känt hos sömmerskan var helt i onödan, som tur var :-)

Sedan kom Daniel. Jag hade oroat mig massor för vad han skulle tycka, för han hade ju kommenterat en klänning som hade "puffig" kjol precis som min, för ett kort tag sedan och sagt att han inte tyckte det var snyggt, så jag nojjade en del när jag gick ut till honom. Som man kunnat vänta sig av en annan blivande man, typ en tår i ögat, kärlek i blick och någon kommentar om hur vacker man är, var inget jag hade väntat mig utav Daniel ;-) och heller inget som inträffade. Han sa väl mest något praktiskt, eller jag minns inte om han sa nånting faktiskt, haha...

Det togs en massa foton på mig utav frisörskan (måste gå in till henne en dag och be om kopior) och utav min syster.

När jag skulle gå ut till bilen som min kompis Maria körde för att skjutsa mig och Daniel till Kulturen, där vi skulle möta fotografen, så REGNADE det givetvis. Det hade inte regnat på hela dagen, men precis när jag skulle ut så kom en skur. Det lustiga var att när vi kom fram till Kulturen fem minuter senare så hade regnet redan upphört.

Vi hälsade på fotografen och gick in på kulturen. Gissa om folk stirrade, haha... Man kände sig NÅGOT utittad!

Inne på Kulturen tog vi foton och jag måste erkänna att jag tyckte att det var SKITJOBBIGT och obekvämt. Jag har aldrig gillat att bli fotograferad, inte Daniel heller. Fotografen sa till oss att det var helt ok för oss att "busa" så mycket vi ville, men jag tror aldrig att vi har känt oss stelare eller mindre busiga *asg* så det ska bli spännande att se dessa foton sen. Jag tyckte nästan synd om fotografen. Han kunde nog inte ana hur "busiga" vi faktiskt är normalt sett ;-) haha

Ljuset var iallafall perfekt! Inte strålande sol men heller inte helt mörkt o regntungt. När vi gick från en plats till en annan kom en familj fram, de var turister, de sa hur vackra vi var på bruten engelska och frågade om de fick fotografera oss tillsammans med deras lilla dotter som kan ha varit sex år ungefär. Vi sa "visst" och foton togs. Folk gratulerade oss till höger och vänster och kommenterade hur fina vi var, hur vacker klänningen var osv. Det var riktigt roligt! Det kändes nästan inte som att vi var i Sverige ;-)

Medan vi fotograferades var min kompis Maria, som kört oss, uppe i festsalarna och fixade med bordsdekorationerna och när vi var klara så väntade hon på oss utanför Kulturen och körde oss till kyrkan, där vi smet in bakvägen. Barnvakterna väntade redan där inne med barnen och hade börjat klä om dem. Mina toastmistresses var också där och en av dem hjälpte mig att gå på toa, haha...

Prästen kom ut och pratade med oss och frågade om allt var bra, om vi var redo, om vi var nervösa osv. Och jag måste erkänna att NU började mina knän att darra en aning!!

Vi fick instruktioner om när vi skulle börja gå in, barnen var vid detta laget lite otåliga och när kyrkklockorna ringt och Mendelssohns började spelas så gjorde vi äntligen entré. Varken Daniel eller jag tittade på någon när vi gick in. Jag vet inte ens vad jag tittade på. Daniel säger att han tittade ner i golvet, haha... Jag tittade nog på barnen, eller rakt fram! Det var SVÅRT att gå sakta, för man ville bara rusa ända fram och slippa känna sig på display. Man är ju till allmän beskådning längst fram också men då står man ju med ryggen emot alla och kan koncentrera sig på prästen och vad han säger.

En vigsel går ju ganska fort och det gjorde vår också. Max 40 minuter tog det. Min mamma och hennes man sjöng "i folkviseton" utav Nils Ferlin och som överraskning sjöng de "Can´t help falling in love with you" utav Elvis Presley. Jättefint var det! Kändes så roligt att de ville sjunga för oss. Det är vi jätteglada över.

När vi skulle säga våra löften så glömde Daniel mina andranamn, jag fick VÄSA dem till honom *asg*, stackarn. När det sen var tur för mig att upprepa MINA egna namn så blev jag helsnurrig och undrade om jag hade sagt rätt. Jag kände hur jag stakade mig på mitt EGET namn, hahahaha. Helt sanslöst.

Sedan glömde vi hur vi skulle göra när ringarna skulle träs på. Vi visste att prästen skulle ge oss någon signal, och att han skulle säga nånting först, innan vi skulle trä på dem. Men han blev tyst och en paus uppstod och vi tittade förvirrat på varandra och jag började trä på ringen på Daniel. Prästen viskade "vänta" och jag avbröt o började nästan fnissa.

Men till slut fick vi ringarna på och jag var så svettig om händerna att Daniel bara fick på min ring till hälften. Jag fick själv rätta till den och hade lite svårt att hålla mig för skratt. Sedan vände vi oss om till prästen igen.

En rolig sak som hände under vigseln var att barnen, som vi trodde att någon skulle ta hand om (fast vi korkat nog inte bett någon i all förvirring) stod kvar hos oss där framme hela tiden, (de gick ju före oss in i kyrkan, våra söta brudnäbbar) och vid ett tillfälle kröp Ivan in under min klänning. Han satt där inne och så drog han tag i mitt strumpeband och ryckte av det så jag kände strumpan kasa ner på baksidan (hade riktiga stayups, såna utan silikon, som hålls upp med strumpeband). Till slut fick jag viska till Daniel, att någon måste ta ut Ivan från under klänninen, han rycker av mina strumpeband. Daniel tog ut honom och bar honom till min mamma. Men nix, detta ville inte Ivan vara med om. Han vrålade högt och rusade fram till mig.

Nu stod jag och Daniel på knä och min klänning la sig som ett skönt duntäcke där Ivan la sig ner och gosade in sig. Se bild i tidigare inlägg. Han var galen i klänningen och försökte hela dagen att mysa in sig i puffkjolen, gosa med den och ligga på den. Sötnosen :-)

När vigseltalet var hållet och mamma och Lasse hade sjungit Elvis, var det dags för utgångsmarschen, "Love me tender" (oxå Elvis) och vi gick ut. Men inte alls sådär långsamt som man ska. Vi kände båda hur vi nästan sprang (fast så illa hoppas jag inte att det var) men vi gick snabbt. In i rummet där vi kommit ifrån, tills alla utrymt kyrkan och vi kunde gå ut sist, få bubblor blåsta på oss, krama alla (det var ett riktigt kramkalas) och få oss ett välbehövligt glas jordgubbsmousserande, som Daniel tyckte smakade så illa att han svepte det i ett drag för att slippa sippa på det, haha...

Jag råkade såklart få ett glas som det "hängde" jordgubbsvin undertill så jag spillde ner hela min klänning men det syns knappt och är underligt nog under ett veck och jag hoppas att det kommer att gå bort i kemtvätt, men det är lite störigt för jag blev så förfärad över att ha spillt på klänningen så när vi tittade på filmen från bröllopet så står jag halva tiden utanför kyrkan och håller glaset ifrån mig och förfasar mig över klänningen ;-)

När vi kramats länge och väl så dök plötsligt en massa andra finklädda människor upp och en annan brud, oxå hon i slöja, en brud som jag dessutom träffat tidigare under dagen på MUS, som skulle bli sminkad efter mig, för det var en ny vigsel på gång. Vi avlägsnade oss och gick mot bilarna på parkeringen.

Vi hade ju ingen häftig transport eller så utan vi åkte vanlig bil till festlokalen. Egentligen hade vi tänkt gå i stor procession genom stan, men vi var inte så sugna på detta nu och det visade sig att ganska många skulle köra bil och ställa den vid borgen istället. Så vi åkte... Alltså, att sitta i en bil, även att sätet är draget till max bakåt så att klänningen ska få plats, med korsett och brudklänning, det är ett projekt som heter duga!!! Jag inbillade mig att folk pekade och skrattade när vi kom körande. Jag hade förstått dem om de gjorde det ;-)

Väl i Lundagård var det mingel och fördrink utomhus, vid universitetsfontänen. Vädret var perfekt, lagom blåsigt, lagom svalt men när vi minglat lite och hunnit med ett till två glas bubbel så öppnade sig plötsligt himlen och SHIT vad det regnade!!!

Alla tog skydd under de stora träden och en del tog upp sina paraplyer. Här hade ju mitt superfina bröllopsparaply kommit väl till pass men detta var såklart kvar i någons bil, så det blev aldrig använt. Det går inte att planera allt. Tur är väl det, för utan såna här små missöden så hade man ju inte haft något att skratta åt :-)

När skuren upphört något så flyttade vi in i borgen, men eftersom dukningen inte var klar där uppe och maten inte skulle serveras på en halvtimme ännu så minglade vi vidare i den sal där vi skulle dansa. Där stod ju snacks- och godisbuffén så folk snacksade lite, satt vid borden och gick runt och minglade.

När dörrarna till salen öppnades och det var dags att slå sig ner vid borden så var nog alla rejält hungriga. Jag vet att JAG var det iallafall.

Jag vet inte riktigt HUR jag ska beskriva middagen!

Den var helt underbar! Maten var supergod, skratten var MÅNGA, talen var fantastiska, mina taostmistresses var perfekta och jag skrattade så jag grät, så jag fick kramp i magen (fast det kan ha varit pga att jag satt ner i en korsett med stålskenor som jag fick mig kramp ;-) ) .

Det var UNDERBART!

Folk plingade i pussklockorna OFTA, haha, de stampade i golvet för att vi skulle pussas under bordet, de klappade i händerna för att vi skulle stå på stolarna och pussas, de gjorde detta MÅNGA gånger, fniss fniss... Det var superskojigt!

Något som jag lyckats missa och som CHOCKADE mig första gången det hände, var seden att alla killar ska pussa bruden när brudgummen lämnar rummet. Shit Jonne, jag undrade vad du höll på med. Din stackare, jag vet inte hur jag måste ha tittat på dig, som att du var galen, du var ju den första som plötsligt dök upp framför mitt ansikte och jag fattade inte vad fasen du ville *asg*... Sen dök ansikte efter ansikte upp och puss efter puss trycktes mot mina läppar och jag TJÖT av skratt. Shit alltså, HUR har jag kunnat missa detta! *asg*

I pausen mellan två rätter, minns inte vilka :-) så skulle vi leka "vadleken". Jag fick en påse över huvudet och några män, inklusive brudgummen såklart, ställdes på stolar med uppkavlat byxben och jag skulle känna igen Daniels vad. Fet chans. Hans biceps hade jag kunnat känna igen hur lätt som helst, men en mans vad, hur fasen känner man igen en mans vad???

Jag lyckades såklart inte, utan det blev Lars som enligt mig var Daniel. Han var mycket stolt och skrev i gästboken "jag har finare vader än Daniel". Men jag tror att han missuppfattade. Jag skulle ju inte välja de finaste vaderna, jag skulle ju välja Daniels vader så därför kan han ju inte ha finare vader än Daniel, utan "lika fina" vader som Daniel ;-) haha

När det var Daniels tur att känna på vader så hade han nog missförstått lite, man skulle ju INTE känna högre upp än knät, dvs in under kjolen på folk :-D

Daniel var duktigare än jag! Han lyckades. Han hittade mina vader bland alla damerna. DUKTIGT!!! (och smickrande för mig såklart, vilket är huvudsaken) ;-)

Innan det var dags för tårtan så körde vi även skoleken... Här hade vi nog ganska lika åsikter och klarade oss ganska bra. Det var riktigt roligt. Enda frågan vi svarade olika på tror jag var "vem har bäst smak när det gäller inredning", hehe...

Tårtan var LJUVLIG... Den gjorde stor succé. Daniels syster Aida ringde dagen efter och var lyrisk och ville veta exakt var vi hade köpt den, hon ville ha en sådan. Hon tyckte att smakerna var såååå fantastiska och sååå perfekta ihop. Jag känner mig fortfarande så ofantligt nöjd med tårtan, för jag avbokade ju den tårta vi hade beställt från början och fick genom kontakt på Bröllopstorget hjälp med denna tårta som bestod av mazarinbotten, rabarberkompott och jordbubbsmousse. Den var sååå supersomrig och fräsch!

Sedan drog bandet igång och WOW vilket ös! Bröderna Berggrensson, vilket band! Underhållande, roliga, ösiga. Jag tror inte dansgolvet var tomt nån gång. De ÖSTE och alla höll igång, skrattade och dansade. Musiken var för alla och jag tror verkligen att alla hade skitkul. Jag vet iallafall att VI hade skitkul.

Det blev ju ingen brudvals, utan vi drog en "tryckare" typ, till "hotel California" och andra bröt in i dansen efter ett tag.

Åh så roligt vi hade under kvällen/natten. Det var helt sanslöst! Som alla säger så går verkligen bröllopsdagen SNABBT. Man har så kul, man är så full av adrenalin, man är så GLAD, lycklig, uppfylld och ååååhhhhh så KÄR man är! Vi hånglade loss på dansgolvet o tafsade på varann som fjortisar, men det var jättehärligt och folk bara log, haha...

Vi var inte hemma förrän vid femtiden på morgonen, i säng vid sex ungefär. Medan jag duschade, satt Daniel bredvid i badrummet och öppnade alla "presenter" (kuvert med bidrag till resan, alla hade respekterat att vi inte önskade oss saker) och lästa alla kort för mig och höll upp dem så jag kunde se. Sen satt vi i soffan, pratade o mös en stund medan Daniel öppnade färdigt alla korten (det tog TID, det var sååå många kort) :-) och sen satt vi och var helt chockade över hur generösa gåvor vi fått och vi insåg att hela resan inkl fickpengar var betald och att vi inte behövde oroa oss över att spara ihop mer pengar. Vilken känsla!! Tack snälla alla våra gäster. Ni gjorde vår resa möjlig!! :-)

Folk säger att man inte pallar ha sex på bröllopsnatten men det gör man visst, haha... Man är ju såååå KÄR!! (Ni talar med ett brudpar som t.om lyckades bråka kvällen innan bröllopet ;-) men på själva bröllopsdagen är allt sånt glömt och man kan bara fokusera på allt som är bra, på varför man faktiskt älskar varandra och allt känns bara så otroligt bra.

Nu har vi varit gifta i nio dagar  (varav jag har haft nackspärr i nio dagar, den kom dagen efter och jag tror det är pga korsetten som tryckte ihop skulderbladen) men förutom detta så känns allt så bra. Jag har inte fått mitt "nya" namn ännu och jag har inte riktigt FATTAT att jag är GIFT men det växer nog fram. Egentligen är det ju ingen skillnad mellan oss. Vi har ju varit tillsammans så länge, men om det är NÅGON skillnad så är det nog att man mer känner att man hör ihop nu. Just att heta samma namn alla i familjen är en stor grej för mig. Då är det "på riktigt" :-) Fånigt kanske men jag har tyckt det var lite jobbigt att inte heta samma som barnen. En annan grej är nog att man känner sig så nykär. Allting får på något vis "vakna på nytt" och man minns en massa saker, återupplever en mängd olika känslor och det är verkligen helt underbart.

Nu ser jag fram emot papprena från skatteverket ,mot fotona från fotografen (lovar att dela med mig) :-) och mot vår resa som vi båda längtar oerhört mycket efter.

Detta var vår bröllopsdag i stora drag och efter denna långa berättelse så känns min nackspärr inte ett dugg bättre. Ikväll har min älskade dock lovat att han ska trycka på min rygg lite så jag hoppas att han kan hitta rätt nerver och få spärren att släppa.

Var det NÅGON som överhuvudtaget orkade sig igenom detta inlägg, haha... (jag ska komplettera det med bilder senare).